Arvidsjaur

Så är Skruttans och min riktiga övning avklarad och jag är ganska nöjd - Nja, super nöjd med hundens arbete och har ett nytt tänk på mitt egna arbete. Började på lördag med att Annelie och Grålle kom halv åtta och hämtade mig. Även Ylva och Kaisu kom för de skulle åka efter oss. Jag hittade naturligtvis på att jag var tvungen att duscha innan, så höll på att slänga i mig min frukost när alla kom. Stod och höll i mina hörselskydden och frågade Annelie om vi skulla ha dem. Är ju lite lat av mig av naturen, så efter ett tags dividerande lämnade jag dem hemma - det skulle visa sig att jag lämnade lite annat matnyttigt hemma också.

Vi tuffade i väg och surrade i bilen, ett depåstopp på macken i Älsbyn för att tanterna inte hade ätit frukost. Då började jag och Annelie ragga "pojkar" det stod en olycklig ung pojke i uniform som väntade på bussen till övningen. Givetvis var vi snabba om att erbjuda plats, men då kom bussen. Väl framme var det uppställning och sedan utlämning av pickadollen. Ha, ha givetvis skulle hörselskydden med, så nu fick jag och Anneli äckliga gula pluggar i stället och dessutom är mina öron försmå så det var ett rent h-vete att få dem att passa. Teori ute vid skjutbanorna. Plocka i sär, plocka ihop inne i lektionssalen. Inser att styrketräning behövs i tummarna. Teori prov som gick bra. Sedan ut till skjutbanan. Vi hade en instruktör som verkligen tog sig tid. Själv är jag ganska säker på att skjuta pistol och tycker inte den biten är besvärlig. Men den TÄVLINGS människa jag är så skall det ju vara perfekt. SÅ den här gången stannade jag i gruppen som ville ha mer hjälp och tacksam är jag för det! Krama, krama och krama, puta ut med rumpan, böj på knäna - är uttryck som jag och Annelie kommer att skratta åt länge. Instruktören - ögongodiset - var duktig på att lära ut och på tävlingen på trettio meters håll träffade jag 15 skott av 17 möjliga (gode trött i slutet)!

Efter lunch blev vi tilldelade en gruppchef och uppgiften var att lägga upp en övning till ett annat stridspar. Jag och "min" gruppchef la upp till Kaisu och hennes gruppchef. Det var kul och nyttigt. Sedan skulle vi lösa vår uppgift som Kaisu med gruppchef hade klurat ut åt oss. Skruttan skötte sig jätte bra - jag och gruppchefen mindre! Skruttan vindade tidigt in spåret. Men vi beslöt jobba på tills vi fick spårupptag. Efter ett tag så fick vi det och så bar det upp över en höjd. Vi kom fram till ett snöparti och stod som fån?! Inte ett spår i snön men Skruttan ville bara över... I stället för att lite på vovven tog vi oss ner till objektet och sökte andra sidan på det. Hon sög upp spåret igen och det bar av i samma riktning. Vi kom till samma snöparti och då beslutade vi verkligen att så kunde det inte vara. Så vi for ner i terrängen och plumsade runt en bra stund tills vi hittade spåret igen och Skruttan drog i väg. Vi ett ställe så ville hon uppåt men vi bestämde neråt. Vi fick åter vända och så sög hon fast i spåret igen och tog oss till slutet. Inte en apport med oss, men vi kom till slutet. Skruttan jobbade bra, matte uruselt!

När vi kom tillbaka till lektionssalen stallade jag upp Skruttan och gav henne mat. Sedan var det bara att krypa till sängs. Klockan var 24.00 tror jag. Klockan två vaknade jag av att en hund ylade i basen. Magnus var uppe och kollade men kunde inte se vems hund det var. Jag låg vaken och funderade på om jag skulle ut och säga till hunden som lät, men ville samtidigt inte störa Skruttan. Slumrade till då och då, vaknade klockan fyra, då ylade hunden ännu mer. Sedan var jag nog dödstrött för jag vaknade inte mer förrän det var dags att stiga upp.

På söndagen var det nytt upplägg. Den här gången fick gruppcheferna information och nu skulle vi hundförare granskas lite mer. Jag bestämde mig för att helt och hållet lämna allt i Skruttans vård och se det gick som en dans. Utgående spår snabbt upphittat. Vi märkte upp det och sedan fortsatte vi runt objektet. Ingående spår upphittat! När objektet var säkrat, följde vi upp spåret. Skruttan spårade och spårade. Många gånger höll jag på att ge upp men bet i hop och lät henne jobba på. När jag nästan var beredd på att ge upp kastade hon sig över en apport som visade sig vara den enda och slutet. JIPPI!

Efter lunch var det dags för patrullering. Efter en gigantisk lång väntan så kom vi i väg. Skruttan drog som en idiot, men efter att matte fått ett vansinnesutbrott på dragandet och hurvlat till henne och sedan funderat på om hon nu verkligen skulle ta ljudet, hann inte mer än gå två tre meter så pang klockren markering! Greta sa att hon hade plockat på längst avstånd! Efter detta var det marsch och transport hem. Jag, Skruttan, Annelie och Grålle var nog lagom trötta i mössan. Hur vi tog oss hem är en historia för sig.